¤StarScream¤

Kan knappt fatta det.
För 1 år sen satt jag på sjukhussängen i Uppsala och grät.
För 1 år sen fick jag mitt leukemibesked.

Det är helt sjukt.

Hur snabbt livet vänds uppochner och hur snabbt det gick från att inte vara orolig över döden till att stirra den i vitögat.
Jag trodde att mitt liv var slut vid 22 års ålder.
Jag hade inte upplevt allt jag ville uppleva.
Jag hade inte fått möjligheten att skaffa barn, bilda familj, gifta mig, få barnbarn och bli gammal.
Jag trodde jag skulle dö.

Det är vad man tror när man får ett leukemibesked.
Det var vad jag trodde när jag fick det beskedet.

Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte när läkarna kom in i mitt rum den där måndagseftermiddagen för 1 år sen.
Allt jag minns är att tanken var, det här är inte bra.
Jag fick två nyheter. En god och en ond.
Den onda, AML, Akut Myeloisk Leukemi.
Den goda, dom hade hitta det i tid.

Kort därefter lämnade dom mig i chock.
Mobilen satt snart vid örat när jag ringde till mamma som var i Östhammar.
Därefter ringde jag till pappa.
Efter det minns jag inte om det var mormor eller Anna som fick nästa samtal.
Samtalet med mormor kommer jag inte ens ihåg. Inte det med mamma eller pappa heller.
Samtalet med Anna minns jag däremot.

Klockan var strax efter 19 när jag ringde till henne. Hon hade precis slutat jobbet, Willys i Strängnäs.
Jag minns att jag frågade om hon satt ner och svarade nej, men knatade bort till bilen och slog sig ner i förarsätet.
"Så, nu sitter jag ner..." Hon förstod vad det handla om. Hon är inte dum.
"Jag har leukemi."
Det vart tyst.
Sen kom tårarna.
Vi satt där och grät tillsammans, hur länge kommer jag inte ihåg.

Tack gode gud att jag bad henne sätta sig ner.

Mer undersökningar resulterade i ytterligare ett besked.
Nu visste dom exakt vilken sorts leukemi det var.
AML M3, eller, Akut Promyelocyt Leukemi.

För ett år sen fick jag min dödsdom.

Nu ett år senare sitter jag här och skriver om det.
Jag klarade mig.
Jag kommer att leva.
Däremot vet jag inte om allt jag drömt om kommer att inträffa.
Jag vet inte om jag kan få barn, och det är en tanke jag inte tycker om.
Och med inga barn blir det inga barnbarn.
Åtminstone inte några biologiska.

Men jag vägrar ge upp.
Jag tänker inte ge upp.
Jag har inte kommit så här långt för att ge upp allt jag drömt om.

I refuse to surrender...

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Hm, avsluta det här inlägget med någe roligare.

Sabine och jag var på bio i torsdags. Vi var och såg Fast & Furious.



Yay!
It rocked!!!!