¤StarScream¤

Woops, det var ett tag sen jag skrev här...
Årsdagen var himla jobbig, jobbigare än vad jag trodde. Det är jobbigt hela tiden, mer än vad jag visar utåt. Jag håller en god min och hoppas att det håller och att ingen ställer frågor.
Det är jobbigt med alla frågor, det är jobbigt att förklara att man är sjuk i cancer. Jag kan prata om det med vänner och det absolut närmasta familjen, men att träffa andra släktingar som ställer frågor blir jobbigt.
Den vanligaste frågan är, "Hur mår du nu?"
Svaret är som vanligt, "Jag mår bra..."
Dom nöjer sig med det svaret. Jag vet att dom närmsta vet att det är lögn, men låter mig ändå ge dom det svaret. Dom vet att vill jag prata om det kommer jag att göra det. Det händer att jag yttrar mig om hur det verkligen är, men det är samtidigt väldigt svårt att sätta ord på hur jag mår. Jag kan inte riktigt förklara...

Igår på affären börjar kassörskan prata med mig. Jag har fått VÄLDIGT lockigt hår nu när det växte ut efter cellgifterna och normalt när jag går ut så har jag keps på mig, brukar inte fixa håret på veckodagarna, och då är det enklast med keps.
Igår hade jag inte keps på mig utan hade satt ett diadem i håret och ja, resultatet vart att det var ohyggligt lockigt.
Kassörskan på affären kläcker ut sig att jag var himla fin i håret. Jag titta lite snett på henne och sa tack och sen fortsatte hon prata om att det måste ha blivit så efter att håret växt ut igen.
"Ja" sa jag, "det blev det". Nästa fråga, "Men du mår bra nu och så då?"
"Jo, det gör jag, äter mediciner och så, men jag mår bra."
"Var det bröstcancer du fick?" Var nästa fråga.
Jag skaka lite på huvudet, "Nej, leukemi..."
Nu var det kö bakom mig. På allt det här är hon dessutom nästan döv så man var verkligen tvungen att prata upp.
Nyfikna lilla kassörska.
Liten jävla håla man bor i. Kassörskorna på affären vet att man är sjuk... Jösses...

Idag är jag lockig på huvudet igen. Det ser verkligen ut som om jag permanentat mig. Ni vet, så där tant-permanentat...

Jaja, vad har hänt för övrigt då?

I fredags var jag till min Anna. Hon bjöd på mat och jag färgade håret på henne. Hon gick från blond donna till läcker brunett, yay, hon joina min liga! Nja, inte riktigt, hon är ljusbrun och jag är mörkbrun men ändå...
Träffade hennes löööv och två av hans polare på kvällen också, dom dök upp oanmälda. Fast jag trodde Anna sagt att dom kunde komma men icke. Åkte hem strax efter kl 3. Kom i säng runt 5 på morgonen... Shit.

På lördagen så var det dags att träffa Sara och Mattias.
Vi åkte till Jönåker där Saras föräldrar bor. Gick på husvisning där också. Eh, huset var helt okej, men det var lite slarvigt renoverat. Kunde ha varit betydligt bättre. Nåja. Efter husvisningen åkte vi hem till föräldrarna och strax därefter bar det av till Norrköping där vårat verkliga mål var.
Svenska tatueringsmässan.
Eh, det var väl kul. Men som vanligt kunde det ha varit bättre. Det var trångt och så jäkla varmt! Sara var sugen på att fixa till sin tatuering på foten men det kändes som ett hopplöst fall när vi väl kom in dit. Sara mor blev sugen på en tatuering, men vi lämnade Norrköping utan nya tatueringar.
Jag var jävligt sugen också, men nej, jag bokar en tid på HoP i Slöddertälje och gör den i lugn och ro istället.
Vi stannade till vid Stavsjö och köpte cigg. När vi kom tillbaka till bilen möttes vi av det här....




På söndagen var jag med syster i Slöddertälje. Var ute i Moraberg och sen åkte vi in en sväng till stan.
Köpte nya diadem och skor.
Två par ballerina skor, ett par svarta och ett par rutiga.
Diademen var übersöta. Ett turkost och ett leopardfärgat. Diadem har ju blivit min grej. Hihi...
Åkte förbi Hem ljuva hem i Järna på hemvägen men hitta inge skoj där.
Lagom när vi kom hem kände jag för att kolla in ett av mina favoritställen. Komöte...
Sagt och gjort, utan Sabines vetskap körde jag dit.
Det var galet lågt vatten. Badstället är normalt väldigt väldigt långgrundt och nu fanns det knappt vatten alls där.

   



Syster är i alla fall cool... Hehe...

Anyway...
Väntar på min film som ska dyka upp... Den borde ha kommit idag, men icke, min brevlåda förblir tom.
Jag som ville se den ikväll!!!!
Jaja, får väl vänta till imorgon då... =(

Nu ska jag läsa lite och vänta på pappa...

42 dagar kvar till Papa Roach, can't fucking wait!!!

Kan knappt fatta det.
För 1 år sen satt jag på sjukhussängen i Uppsala och grät.
För 1 år sen fick jag mitt leukemibesked.

Det är helt sjukt.

Hur snabbt livet vänds uppochner och hur snabbt det gick från att inte vara orolig över döden till att stirra den i vitögat.
Jag trodde att mitt liv var slut vid 22 års ålder.
Jag hade inte upplevt allt jag ville uppleva.
Jag hade inte fått möjligheten att skaffa barn, bilda familj, gifta mig, få barnbarn och bli gammal.
Jag trodde jag skulle dö.

Det är vad man tror när man får ett leukemibesked.
Det var vad jag trodde när jag fick det beskedet.

Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte när läkarna kom in i mitt rum den där måndagseftermiddagen för 1 år sen.
Allt jag minns är att tanken var, det här är inte bra.
Jag fick två nyheter. En god och en ond.
Den onda, AML, Akut Myeloisk Leukemi.
Den goda, dom hade hitta det i tid.

Kort därefter lämnade dom mig i chock.
Mobilen satt snart vid örat när jag ringde till mamma som var i Östhammar.
Därefter ringde jag till pappa.
Efter det minns jag inte om det var mormor eller Anna som fick nästa samtal.
Samtalet med mormor kommer jag inte ens ihåg. Inte det med mamma eller pappa heller.
Samtalet med Anna minns jag däremot.

Klockan var strax efter 19 när jag ringde till henne. Hon hade precis slutat jobbet, Willys i Strängnäs.
Jag minns att jag frågade om hon satt ner och svarade nej, men knatade bort till bilen och slog sig ner i förarsätet.
"Så, nu sitter jag ner..." Hon förstod vad det handla om. Hon är inte dum.
"Jag har leukemi."
Det vart tyst.
Sen kom tårarna.
Vi satt där och grät tillsammans, hur länge kommer jag inte ihåg.

Tack gode gud att jag bad henne sätta sig ner.

Mer undersökningar resulterade i ytterligare ett besked.
Nu visste dom exakt vilken sorts leukemi det var.
AML M3, eller, Akut Promyelocyt Leukemi.

För ett år sen fick jag min dödsdom.

Nu ett år senare sitter jag här och skriver om det.
Jag klarade mig.
Jag kommer att leva.
Däremot vet jag inte om allt jag drömt om kommer att inträffa.
Jag vet inte om jag kan få barn, och det är en tanke jag inte tycker om.
Och med inga barn blir det inga barnbarn.
Åtminstone inte några biologiska.

Men jag vägrar ge upp.
Jag tänker inte ge upp.
Jag har inte kommit så här långt för att ge upp allt jag drömt om.

I refuse to surrender...

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Hm, avsluta det här inlägget med någe roligare.

Sabine och jag var på bio i torsdags. Vi var och såg Fast & Furious.



Yay!
It rocked!!!!